Archiv der Kategorie: Allgemein

We will survive??

Försöker övertyga mig själv om att vi ska fixa den här Corona – det på den där gamla döda stubben kan växa nytt – ja då ska jag rycka upp mig lite..

Versuche mich selbst davon zu überzeugen, dass wir die besch…e Corona hinkriegen, denn wenn aus dem alten toten Baumstumpf Neues wachsen kann – okey, dann werde ich auch Gas geben..

Häromdagen gjorde jag en lite oroväckande upptäckt – jag märkte att jag inte har skrattat på jättelänge. Så där riktigt skrattat, inte bara flinat/lett lite.. Hur gör man när skrattet kommer så där riktigt ur hjärtat? Har jag blivit en riktig SVBK?? (Ni som inte har kommit så långt än =sveda-värk-bränn-kärring?) Det är som med rösten – innan jag får igång den på dagen tar det ett tag – har inte börjat prata högt med mig själv än. Nä, jag kör SR P1 hela dagen, lite mysigt att ha lite olika besökare hemma och lär mig mycket om väder (nån som vill veta hur tjock isen är i Norra Kvargen?)/vilken pippifågel som häckar här eller där/Folkhälsomyndighetens bla-bla etc. Men det där med skrattet gjorde mig lite orolig – undrar om jag lyckas få igång det någon gång OM/NÄR de släpper ut oss gamlingar någon gång igen…

Vor einigen Tagen habe ich eine sehr beunruhigende Entdeckung gemacht – ich habe gemerkt, dass ich schon ganz, ganz lange nicht mehr gelacht habe. So richtig gelacht, nicht nur etwas milde gelächelt.. Das beunruhigt mich und hoffe, dass ich, wenn ich irgendwann mal wieder „Ausgang“ habe, auch mal richtig aus dem Herzen lachen kann oder ob mein Lachen (mit den Lachen von vielen anderen coronaisolierten älteren Menschen) in der Coronaisolation verloren ging?

Barndomsminnen

Första – och antagligen sista och enda – snön i år i Berlin är här och som på beställning vill jag göra en snögrotta och när det sen blir mörkt vill jag bara kura inne och njuta av det vackra. Tror tyvärr inte att min snögrotta kommer att uppleva kvällen och mörkret. Det droppar förrädiskt från alla tak och balkonger.. Men okey, om vi alla överlever ännu en Coronadag så är det ju också schysst, eller? Vem sitter då och jämrar sig över en snögrotta som rann bort?

Kindheitserinnerungen

Der erste – und wahrscheinlich der einzige und der letzte– Schnee in diesem Jahr in Berlin ist (war) da und sofort wachte der Wunsch auf: Möchte eine Schneegrotte bauen und wenn es dunkel wird möchte ich davor sitzen und das flackernde Licht einfach genießen. Glaube leider nicht, dass meine Schneegrotte den Abend und die Dunkelheit noch erleben wird. Es tropft und tropft von allen Dächern und Balkonen… Wenn wir aber alle noch einen Coronatag überleben, dann ist das ja auch roger, oder? Wer beklagt sich noch über eine zerflossene Schneegrotte??

Fastän..

Fastän jag är 76 – nästan 77 – ploppar det ibland upp något i mitt liv, som gör att jag förundras och ser ut som en tom fågelholk. Satt och långtråkighets-corona-kikade på nätet och vad ser jag där? En ”fin upper” Amazon (nä, nä, inte för det där patrasket som vi utan för ”de-där-uppe”) där de bland annat säljer en ny modell Nike skor för
EUR 1 920,00 (ca 20 000 SEK).  Ere nåt fel på mig för att jag spärrar upp ögonen och undrar vem i .. namn köper gympadojor för nästan EUR 2 000,00? Nä, jag är inte missunnsam eller avundsjuk – bara stum av förvåning.. och inte är de snygga ens ..

Obwohl..

Obwohl ich 76 – fast 77 Jahre – alt bin, passiert doch etwas in meinem langweiligen Coronaleben, was dazu führt, dass ich etwas schnappatmen muss. Google so aus Langeweilecorona und was sehe ich plötzlich? Auf einer andere Art von Amazon- für die reichen und glücklichen, nicht das Fußvolk wie wir -, sehe ich, dass man dort ein neues Modell von Nike Schuhen für sage und schreibe EUR 1 920,00 kaufen kann…  Es übersteigt mein Vorstellungsvermögen, dass man ein Paar Turnschuhe für fast
2 000 EUR überhaupt kaufen kann. Nee, ich bin nicht neidisch und missgünstig – nur stumm.. Und nicht mal schön sind sie..

Nattligt besök av den röda knappen

Det är nu över ett år sedan jag låg på intensiven men mardrömmarna är sega som gamla gummiband. Många nätter får jag vara ifred, men i natt hade jag besök av alarmknappen igen. Jag hade då på IVA halvt om halvt hämtats tillbaka till livet och man lade -snällt tänkt – alarmknappen på mitt bröst ”om jag skulle vilja något”.. Ja, gissa om jag ville något, jag ville få kontakt med livet igen och när nattspökena smög sig in försökte jag trycka på knappen. Den röda knappen lyste så snällt mot mig men jag lyckades inte trycka på den, kraften var försvunnen. Att inte ens orka trycka på den lilla ettrigt lysande knappen, all kraft hade försvunnit ur min kropp. Men jag minns att jag flera nätter låg och kämpade med knappen tills jag några nätter senare lyckades med att trycka på den – fast det kändes som om knappen vore blytung och fastcementerad. Vilken lycka att se ett ansikte som vänligt undrade om jag ville något – JAG HADE KONTAKT TILL LIVET IGEN!! Och i natt hälsade den röda knappen på hos mig i mina mardrömmar igen och den här gången skulle jag ha kunnat trycka så mycket jag ville -så mottot är: think positiv..

Nächtlicher Besuch des Notknopfes

Es ist jetzt mehr als ein Jahr her, dass ich auf der Intensivstation lag, aber die Albträume sind zäh wie olle Gummibänder. Viele Nächte lassen sie mich in Ruhe aber heute Nacht, als die Geister sich unter meinem Bett bequem machten, besuchte mich der Notknopf  in meinen Albträumen wieder. Man hatte mich damals auf der IST so halbwegs ins Leben zurückgeholt und den Notknopf netterweise auf meine Brust gelegt „falls ich was wünschen würde..“ Und klar, und ob ich  wollte, ich wollte wieder Kontakt zum Leben haben und versuchte die Nächte durch den Knopf zu drücken. Der kleine rote Knopf leuchtete frech und auffordernd, aber ich konnte ihn einfach nicht drücken, meine Kräfte waren weg. Nicht mal diesen kleinen, fuzzeligen Knopf konnte ich drücken, alle Kräfte waren aus meinem Körper verschwunden. Aber nachdem ich mehrere Nächte gekämpft hatte, schaffte ich es eine Nacht die Kräfte so zu mobilisieren  und den KNOPF ZU DRÜCKEN und ein freundliches Gesicht fragte, ob ich was auf dem Herzen hätte. Ich hatte es geschafft den bleischweren, festzementierten Knopf zu drücken – ICH HATTE WIEDER KONTAKT ZUM LEBEN!! Und heute Nacht besuchte mich der Notknopf wieder aber diesmal hätte ich so viel drücken können, wie ich es nur wünschen würde, so mein Motto sollte sein: Think positiv..

Morgengruß/Gomorron!

Dieses Zitat fand ich heute Morgen und es hat mich so erheitert, so dass ich den grauen Tag hier (vielleicht) aushalte:

“Der Winter in Berlin ist wie eine schlimme Beziehung: Irgendwie scheiße, aber man hat sich halt daran gewöhnt” (Clint Lukas)

Det här citatet hittade jag i morse och det hjälper mig (hoppas jag) att överleva den trista gråa dagen i Berlin:

“Vintern i Berlin är som en gräslig relation: På något sätt skit, men man har vant sig vid det”. (Clint Lukas).

Hopp!

I morse gick jag ut på balkongen, för att som vanligt kolla om världen där ute finns kvar (man vet ju aldrig..), och vad ser jag? Vackra, stoiska, stora flyttfåglar, som mäktigt sakta seglar i sin formation över mitt hus  – mot NORR! Jag blir genast lite orolig för att de slagit upp fel månad i kalendern, det är ju bara den 10.1.! Men samtidigt lugnad av den vackra, kloka formationen, som så perfekt flyger mot norr. Det finns kanske ett liv efter detta coronaår? Välkomna tillbaka – men om jag ska vara ärlig vet jag inte, om det är mycket att komma tillbaka till..

Hoffnung!

Heute Morgen bin ich wie immer auf den Balkon gestiegen, um die Morgenkontrolle durchzuführen, ob es noch die Welt da draußen gibt und was sehe ich? Wunderschöne große Zugvögel, die in einer mächtigen, stillen, genauen Formation über mein Haus hinwegziehen…. Richtung NORD! Sofort spüre ich die Unruhe, ob sie sich doch nicht im Kalender vertan haben, es ist ja nur der 10.1! Aber gleichzeitig beruhigt mich die wunderschöne, kluge Formation, die sich so exakt bewegt. Vielleicht gibt es ein Leben nach diesem Coronajahr? Willkommen zurück – aber wenn ich ehrlich sein soll, weiß ich wirklich nicht ob es so lohnenswert ist, hierher zurückzukommen..

Bild : Graffiti Berlin

Kromosomkoll

Nyårsafton är över – den klarade jag mig saligt sovande igenom – men här några funderingar på skillnaden mellan män och kvinns och lite annat. Och min lilla champusflaska kan jag ju knäcka idag – varje dag är en ny dag..

I Berlin var det i år förbjudet att fyrverkeria men det, som är förbjudet i Berlin är särskilt attraktivt, och smällandet och pangandet började tidigt – förbud hit och förbud dit.. Who cares?? Och vem var det som smällde? Pojkar och unga män, som tydligen har en extra pang/pang-gen. De drog i små grupper fram och tillbaka i mörkret och kylan på natten och smällde iväg den ena raketen efter den andra och jag stod uppe på min balkong och undrade, vaffö har de en extra pang/pang-gen?  Ingenting i världen skulle få mig att gå ut i den gråa trista natten och smälla iväg en raket lite här och där. Och eftersom det var förbjudet att sälja och köpa raketer här i år var det många som (inte hann åka över till Polen och köpa verkligt farliga raketer) försåg sig med pistoler för lösa skott (säger mitt lexikon att det heter..) – som man får köpa utan licens – så ute på gatan rådde Vilda Västern och krig mellan lyckliga män som äntligen fick utlopp för sin extra-pang/pang-gen..

Och som plåster på såren här en bild som jag tog veckan innan i parken – ett träd i blom i december i Berlin! Livet leker, det finns kanske ett liv efter Corona!?! God fortsättning på er alla!

Chromosomkontrolle

Die Silvesternacht ist überstanden – ich habe die Nacht einfach durchgeschlafen und gut so. Das Pickolöchen, das ich im Kühlschrank habe, kann ja heute aufgemacht werden. Heute ist auch ein neuer Tag! Bin mit den Tagen nicht so pingelig, jeder Tag ist ein neuer Tag.. Jawoll!!

In Berlin war es ja in diesem Jahr verboten, Feuerwerkskörper zu verkaufen aber was in Berlin verboten ist, ja, das ist besonders attraktiv und das Knallen begann früh. Haufen von Jungs oder jungen Männern, die scheinbar dieses extra männliches Knaller-Gen alle haben, zogen in dem trostlosen Wetter durch die Straße hin und her und schossen mal hier, mal da eine Rakete ab. Da hat sich das Knaller-Gen aber gefreut!! Endlich Freiheit!! Ich stand oben auf meinem Balkon und dachte, dass keine tausend wilden Pferde mich da hinauskriegen könnten. Aber die Jungs waren scheinbar glücklich. Und wer vorher nicht rechtzeitig nach Polen gefahren war, um sich dort mit noch gefährlicheren Raketen einzudecken, kaufte einfach eine Schreckschusspistole – dafür braucht man scheinbar keine Genehmigung – so dass der Krieg wie im Wilden Western vor meinem Haus stattfinden und das Knaller-Gen sich endlich austoben konnte.

Als kleine Aufmunterung/Trost ein Bild vom Sportplatz letzter Woche. Dort blühte im Dezember dieser Baum schon. Es gibt vielleicht also ein Leben nach Corona! Oder?? Wünsche Euch allen ein gutes Neues Jahr!

Kära Karl Lagerfeld,

jag tror att det för dig är det bästa att sitta där uppe på molnet och kanske lite skumögt inte riktigt kunna ha koll  på oss här nere riktigt.  Du sade en gång att den som har mjukisbyxor på sig har förlorat kontrollen över sitt liv.. Vi har nu nästan alla gjort det – jag drar nu förtiden bra ut lådan med de härligt mjuka mjukisbyxorna, vet inte om de andra funkar överhuvudtaget längre – för mig och mina nya coronakilon.. Ack, ack Karl, vad ska det bli av det här tro..

Lieber Karl Lagerfeld,

Ich glaube, es ist für Sie am besten, da oben auf der Wolke zu sitzen und nicht mehr so genau sehen können, was hier unten so los ist. Sie haben einmal gesagt, dass derjenige (ok für Genderfanatiker: gilt auch für F/D), der Trainingshosen trägt, er hat die Kontrolle über sein Leben verloren. Wir haben, glaube ich, langsam alle die Kontrolle verloren – die einzige Schublade, die ich herausziehe, ist diejenige mit den herrlich schlabberigen Jogginghosen und möchte gar nicht mehr  wissen, ob ich und meine neuen Corono-Kilos überhaut in die alten „normalen“ Hosen passen. Ach Karl, wie soll das weitergehen??

Bild Sophie Herken

Ändra på vinden??

Så här på Corona-julafton kan en bli lite filosofiskt sentimental. Läste just något som jag tänkte, att det ska jag spara på: Vi kan inte ändra på vinden men vi kan sätta seglen.

Har visserligen aldrig ens suttit i en segelbåt (det där med vatten var aldrig min grej om jag inte fick se det säkert sittande på landbacken) men har så pass mycket fantasi att jag kan tänka mig det. Och hjälp –  vad hände med krafterna, som jag skulle kunna sätta segel med överhuvudtaget?  Putz weg..

Hoppas ni alla har en bra jul. Själv sitter jag högt upp på tår/böl-skalan, behövs inte mycket för att det ska flöda. Har själv valt min isolation av ren egoistisk rädsla inför covid och alltför envist närvarande trauma från IVA, som gillar att spöka under min säng – fortfarande..

Kommer att sakna barn och barnbarn alldeles förskräckligt, sakna min syster som är isolerad från mig genom en osynlig Covid-barriär. När ska vi kunna ses igen? Hinner vi det innan det är dags att lämna in?

Segel setzen?

So am Corona-Heiligabend kann Frau leicht philosophisch, sentimental werden. Las dies hier gerade und dachte, das hebe ich mir in den kleinen grauen Erinnerungszellen, die noch vorhanden sind, auf:

Wir können den Wind nicht ändern aber die Segel setzen.

Habe nicht mal jemals in einem Segelboot gesessen – das mit Wasser war nie mein Ding wenn ich es nicht von Land aus sicher beobachten konnte –  aber so viel Fantasie habe ich, dass ich mir das vorstellen kann. Aber wo sind die Kräfte geblieben, die ich bräuchte, um Segel zu setzen. Putz weg…

Ich hoffe, Ihr habt alle eine gute Weihnachtszeit. Auf dem Tränen/Heul-Skala bin ich ziemlich hoch oben angelangt, muss nicht viel passieren, damit die Tränen kommen. Ich habe meine Isolation selbst gewählt und dies aus rein egoistischer Angst vor Covid und aus dem immer noch vorhanden Trauma von der Intensivstation, was immer noch gerne unter meinem Bett spukt.

Ich werde die Kinder und die Enkel ganz fürchterlich vermissen, ich werde meine Schwester vermissen, die durch eine unsichtbare Corona-Barriere von mir getrennt ist. Wann werden wir uns wiedersehen? Schaffen wir es noch bevor die Sanduhr voll ist?

foto: LoloStock/Fotolia

Livet? Das Leben?

Livet? Livet, ja, det var det som var once upon a time (och som nu under coronatiden verkar väldigt, väldigt  fjärran.. Fanns det verkligen??). Det räcker med att höra en viss sång på radion och minnena tar ett järngrepp om mig.. Det var kanske 50 år sedan, en människa tog vägen förbi i mitt liv, förändrade det och mig och även om det inte blev VI – jag samlade ihop de futtiga resterna av mitt förnuft –sitter den människan fortfarande som en liten, liten sårskorpa i mitt hjärta (50 år, va!!) och nu spelar de DEN melodin och jag är kanske 20+ igen och har med 76 fortfarande lite svårt för sans och vett.. Vad hade hänt om…. Nej Cecilia, du gjorde det bästa valet! Inget snack om saken!! Men sårskorpan? Och lite „tänk om“ kan vara lite uppiggande  i Coronatristessen..

Das Leben? Ja, das war lange her – once upon a time –  (und jetzt während der Coronazeit scheint es noch entfernter).. Es reicht, dass ich ein bestimmtes Stück im Radio höre und die Erinnerungen haben mich fest im Griff.. Vor vielleicht 50 Jahren war da plötzlich ein Mensch in meinem Leben, der gar nicht dazu gehörte, veränderte mein Leben und mich und auch wenn es nicht WIR wurden – ich habe die kläglichen Reste meines Sinnes und Verstandes (waren bei mir immer Mangelware..) zusammengesammelt – sitzt der Mensch immer noch (nach 50 Jahren?!?!)  wie ein klitzekleines Stück Wundschorf in meinem Herzen, und jetzt spielen sie das Lied auch noch und ich bin wieder vielleicht 20+ und Verstand ist mit 76 immer noch Mangelware bei mir.. Was wäre geworden, wenn.. Nee, nee, Cecilia, Deine Entscheidung war die beste! Absolut! Aber der Wundschorf? „Hätte, hätte Fahrradkette“ macht manchmal doch ein bisschen Spaß in der Corona-Tristesse..

Abo von meinem Blog?

Vor einer Weile musste ich ja den Blog umarbeiten, da FB mich blockierte (Ich wusste nicht dass ich so gefährlich bin:-)) ) und dabei sind viele Follower verloren gegangen. Wenn Du Bescheid bekommen möchtest, wenn ich etwas Neues von mir gebe, dann bitte trage Dich noch einmal auf der rechten Seite auf meiner www.nichts-für-feiglinge.de ein. Lieben Dank und bleibe gesund, bitte!

Follower av min blogg?

För ett tag sedan var jag tvungen att ändra på min blogg för FB hade bestämt sig för att jag är en farlig person och när det skedde, så tappade jag alla mina svenska follower. Om du vill veta, när jag har skrivit något nytt, så vore jag tacksam om du kunde skriva in det på högra sidan av min sida www.nichts-für-feiglinge.de. Stort tack och var försiktig nu i dessa tider!

Tack Corona,

tack vare dig kom jag mig nu för att dö-städa lite till och det blev två pärmar skilsmässopapper – och många sidor med arga och bittra: DU! och JAG! och DU! och JAG! – och en pärm med betyg från en människas liv. Här i den här svarta soppåsen från byggmarknaden ligger nu mitt sönderrivna liv – och vet du vad? Det känns djäkla skönt!!

Danke Corona,

ich habe jetzt wieder mal etwas aufgeräumt und hier siehst Du ein Teil-Ergebnis meines Lebens.. Zwei Ordner Scheidungspapiere – und viel wütendes hin und her: „DU! ICH! DU! ICH!“– und ein Ordner mit Zeugnissen eines Lebens. Es ist ein schönes Gefühl, das alles nun endgültig los zu sein und der Müllsack vom Baumarkt mit meinem zerrissenen Leben ist endlich weg..

Gleichberechtigung!

Mädels, wir haben jetzt doch die Gleichberechtigung erreicht! Gestern mit dem Taxi (bin ja noch etwas lädiert und zu Coronazeiten habe ich strenge Auflagen meiner Töchter..) zum Hausarzt. Der Taxifahrer sitz bequem auf seinem breiten Hintern hinter dem Steuer, drückt den magischen Knopf und wow, die Heckklappe öffnet sich von alleine und alte Oma darf ihren Rollator da selbst hochheben und hineinbugiseren. Das gleiche beim Aussteigen – ein magischer Druck von dem auf seinem – immer noch breiten – Hintern sitzenden Mannsbildes und weg mit der Oma!  Eigentlich war es ja doch ganz nett, als noch ein starker Arm den Rollator raushievte,  auf den Bürgersteig stellte und mir einen guten Tag wünschte, aber nun – das haben wir nun davon!

Jämnställdhet!

Tjejer, även vi här i Tyskland har nu äntligen uppnått jämnställdheten! (Här tog det lite längre tid..). Åkte igår med taxi till husläkaren – är ju lite skottskadad fortfarande och har stränga order från mina döttrar -. Chaffisen sitter bekvämt på sin bakdel bakom ratten och trycker på den magiska knappen och poff så öppnas bagageluckan och lilla tanten kan själv lyfta upp och bogsera in sin rollator i bagageluckan. Samma när jag går av – ett tryck på den magiska knappen och sen kan tanten se, hur hon fixar ut sin rollator, så nu har vi tydligen uppnått den där jämnställdheten vi har kämpat för så länge… fast det var faktiskt rätt så skönt, när en stark arm tog tag i rollatorn och med ett vänligt leende placerade den framför lilla tanten på trottoaren och önskade henne en bra dag..

Årsdagen / Jahrestag

Årsdag

Återigen har jag en „årsdag“ att fira. Jag minns när jag fick min första cancer, då firade jag med – för mina förhållanden – den 5:e årsdagen med pompa och ståt för enligt sakkunskapen skulle man vara frisk då. Jag fick min nästa cancer, det minns jag inte ens – man vänjer sig.

Men nu är det dags att ta fram pompa och ståt igen – om jag bara orkade. Det är nu ett år sedan jag trillade och slog sönder skallen och låg nedsövd– vet inte riktigt hur länge men ca. 10-15 dagar – på IVA. Har ju erfarenhet av IVA sen när jag fick hjärtstopp och då var de så rara att söva ner mig så pass, att jag en dag blev väckt – plopp – och tänkte, okey, då rullar vi på igen.

Den här gången var jag av någon anledning så där svävande strax ovanför att vara borta och märkte och hörde en del av vad som hände runt mig och jobbade hårt på att försöka få ut eländes slangarna i munnen, som gick ner i mina lungor men den fiffiga personalen – de har väl sina erfarenheter – märkte det och jag fixerades snabbt vid sängen och det hjälpte inte att jag sluddrande protesterade om ”förbjudet och mänskliga rättigheter” och fortsatte med att försöka få ut dem med tungan. Efteråt förstår jag dem.. Men tiden var för över-över-överdjävlig.

Tiden går och i min ålder glömmer man mycket, men det finns saker som hjärnan tyvärr inte vill glömma. När jag läser om covidpatienternas traumata efter IVA minns jag… Och tyvärr är det inte bara när jag läser om det, som minnen vaknar – på natten kommer de som nattspöken hos barn och rumsterar under min säng och berövar mig min sömn – och natten kan bli oändligt plågsamt lång. Snälla nattspöken – kan ni inte flytta till en annan säng?

Så jag faktiskt inte om det är något att fira, egentligen..

Jahrestag

Schon wieder habe ich einen ”Jahrestag“ zu feiern. Ich erinnere mich als ich damals zum ersten Mal Krebs bekam, damals feierte ich danach den 5. Jahrestag mit Brimborium – für meine Verhältnisse – denn nach 5 Jahren sollte man lt. der Wissenschaft wieder unter den Lebenden weilen. Ich bekam dann meinen nächsten Krebs, ich weiß nicht mal wann das war – man gewöhnt sich.

Aber jetzt ist wieder Zeit Brimborium hervorzukramen – wenn ich nur die Kraft hätte…  Es ist jetzt ein Jahr her, dass ich gestürzt bin und den Kopf kaputt gehauen habe und halbwegs eingeschläfert – ich weiß nicht so circa 10-15 Tage – auf der Intensivstation lag. Habe ja bei meinem Herzstillstand schon Erfahrungen von der Intensivstation in Stockholm sammeln können. Damals waren sie aber so nett und haben mich in einen Tiefschlaf versetzt und dann eines Tages wurde ich langsam ins Leben zurückgeholt und hätte sofort den Schrank umräumen können. Fit wie ein ausgeleierter Turnschuh!

Aber dieses Mal war ich so schwebend zwischen Leben und Tod eingeschläfert und merkte und hörte einiges von dem was um mich herum geschah. Ich arbeitete hart daran, die Schläuche, die über den Rachen in mein Inneres gingen zu entfernen und klar – das Personal kennt ja ihre Pappenheimer – wurde schnellstens an den Händen fixiert. Es half nichts, dass ich mich lallend über „Verboten und Menschliche Rechte“ beschwerte und versuchte, die Schläuche mit der Zunge loszuwerden. Im Nachhinein verstehe ich sie. Aber die Zeit war mehr als grauenvoll.

Die Zeit vergeht und Frau vergisst viel (im meinem hohen Alter sowieso..) aber es gibt Sachen, die das Gehirn leider nicht vergessen möchte. Wenn ich von den Traumata der Covidpatienten lese, kommen die Erinnerungen. Und leider nicht nur, wenn ich davon lese. Nachts kommen die Bilder und Erinnerungen wie Nachtmonster und verstecken sich, wie bei den Kindern, unter meinem Bett und berauben mir den Schlaf – und die Nacht kann unendlich lang sein.. Liebe Nachtgespenster, könnt Ihr Euch nicht mal ein anderes Bett suchen?

Ich weiß wirklich nicht, ob es überhaupt etwas zu feiern gibt..

Bild: Lexaarts/fotolia