Archiv des Autors: Cecilia Stickler

Min coronadagbok Mein Coronatagebuch

Nu har jag suttit in min läkarförordnade pensionärskarantän i fyra månader. För en vecka sedan rann det över och tog både spårvagn och tunnelbana – iförd mask, visir och ilskna blicken om någon kom mig för nära, vilket gav mig flera förundrade blickar. Vi har visserligen munskyddsbestämmelser men som vanligt i Berlin skiter vi i det vi inte vill. Det var en förunderlig lycka att ta sig ut, faktiskt gå in i en affär (inte handla, bara titta..), se andra människor innan det var dags för läkarbesöket, som gav mig en viss rätt till att ge mig ut i den ”farliga” världen. Och nu – nu när jag blivit lite modigare och uppkäftigare och skiter i vad de kloka säger? Nu har värmen kommit och den slår ut mig totalt. Över 33 grader i skuggan är inte min grej och gillar inte min kropp heller – där är vi två för omväxlingens skull helt överens – ja, ja, gnälltant… I morse var jag ute och rullade den röda rullatorn och tanten klockan 7 på morgonen – det var ljuvligt skönt och det fick sen räcka för dagen. Vad har jag för alternativ för kvällen? a) läsa en bok (för okoncentrerad) b) städa ett köksskåp (har jag gjort flera gånger och hur kul är det?) c) kika på TV? Gissa vilket alternativ det blir?

Mein Coronatagebuch

Jetzt habe ich schon vier Monate ärztlich verordnete Quarantäne hinter mir. Vor einer Woche aber war es SCHLUSS mit meiner Geduld und fuhr sowohl mit Straßenbahn und U-Bahn – mit Mundschutz, Visier und dem bösen Blick falls jemand mir zu nahe kam, und mit diesem Outfit konnte ich den anderen Passagiere ein interessantes Bild bieten. Wir haben ja zwar die Mundschutzbestimmung in den Öffentlichen aber wie immer in Berlin – wir tun nur das was wir wollen. Nix passiert.. Es war ein wunderbares Glück „draußen“ in der Welt zu sein, tatsächlich in einen Laden hineingehen (nix kaufen, nur gucken..), andere Menschen zu sehen bis der Arzttermin, der mir das Recht gab, mich überhaupt in die gefährliche Welt zu begeben, dran war. Und jetzt wo ich etwas mutiger und aufmüpfiger geworden bin? Jetzt ist die übliche Hitze gekommen und die haut mich völlig aus den Socken. Mehr als 33 Grad im Schatten ist nicht mein Ding – ja, ja Jammertante – und das mag mein Körper auch nicht – da sind wir beide ausnahmsweise einer Meinung. Heute Morgen um 7 Uhr rollte ich meinen roten Rollator und mich durch den Park – es war einfach wunderbar und das muss nun für heute an Aufregung reichen. Und was haben wir im Angebot für den Rest des Tages? a) Buch lesen (bin zu unkonzentriert), b) einen Küchenschrank aufräumen (habe ich schon mehrmals gemacht und wie lustig ist das wohl?) oder c) glotzen. Na rate mal was es wohl wird?

Trängsel vid kvällsmaten? Abendessen bei mir?

Gläder mig åt att de små humlorna – eller bina eller vad det nu är – har beslutat sig för att äta lite kvällsmat i mina lupiner. Välkommet sällskap i karantänen – man tager vad man haver!

Freue mich, dass die fleißigen Bienen – oder Hummeln oder was es auch sonst so sein mag – meine Lupinen zum Abendessen ausgesucht haben. Eine willkommene Gesellschaft in der Quarantäne!

Berlins livsfarliga trottoarer

Jag har gnisslat länge om trottoarerna i Berlin. Oh vafför det då? Jo för att jag har en fallenhet för att falla. Nä, det är inte alls roligt och kan gå riktigt illa, som ni, som följer bloggen, vet.

Nu har jag tagit  tant-steget nummer 2. Första steget var att skaffa mig en käpp och det hjälper inte hur hip den än är – käpp är käpp. Och eftersom jag lyckades trilla även med den var nu dags för  tantsteg nr 2. ROLLATORN..  Har börjat vänja mig lite – hjälper inte hur Ferrariröd den än är –  men nu har jag upptäckt den ”inte barriärfria världen”. Att trottoarerna i Berlin är ett äventyr för sig vet de, som varit här och särskilt vi, som bor här i gamla Öst. Det kan röra sig om uppstickande kanter på flera cm och om du kopplar bort scann-funktionen i din hjärna kan det gå åt pipsvängen. Minns när jag var i Lyon, där de har trottoarer, som nästan fick mig att lägga mig ned och smeka dem och gråta av lycka – absolut perfekta – och fick lära mig att gatstenarna i Berlin läggs i den förbannade Brandenburgsanden och där trängs de med trädrötter och annat och det går som det går.

Idag skulle jag knäcka mina 10 000 steg och min Let´s fly Ferrarirullator och jag rullade iväg mot Hackescher Markt. Även under arresten hemma vill en ju ha lite konsumtion för ögat, eller.. och passade på att ta mig in i några affärer, men upptäckte, att om du t.ex. sitter i rullstol blir det ett sparsamt liv, för med den kommer du inte alls in affärerna. Jag baxade min rullator, som nu också var lastad med mat som jag köpt, upp och ner och det var lite knivigt ibland. Mammor med barnvagnar hade det inte heller så lätt. Tur att man inte ofta får trillingar..

Har aldrig förr tänkt på hur mycket onödiga trappsteg det finns. Till exempel i min port har arkitekten lyckads pilla in 3 små onödiga steg men trappsteg är trappsteg. Hoppas han är lycklig nu och tänker att ja, om han inte hade pillat in dem hade huset blivit väldigt mycket fulare och med den arkitektskammen hade han fått leva resten av sitt liv..

Berlins lebensgefährliche Bürgersteige

Ich habe oft genug über die Bürgersteige in Berlin gemeckert und warum das denn, normale Menschen habe doch damit keine Probleme, oder? Ich habe so eine Tendenz mich hinzulegen und das ist gar nicht lustig, wie diejenigen, die mein Blog lesen, wissen.

Jetzt habe ich aber Omastufe 2 eingeläutet. Omastufe 1 war den Stock anzuschaffen und es hilft nicht, dass der Stock hip ist, Stock ist Stock. Und da es mir gelang, mich auch damit hinzulegen, war also Omastufe 2 dran – der ROLLATOR.. Habe mich schon etwas daran gewöhnt – kann er aber noch so Ferrari-rot und hip er auch ist – so ist er doch ein Rollator = Omastufe 2. Aber jetzt habe ich die „nicht barrierefreie Welt“ entdeckt.

Dass die Bürgersteige in Berlin ein Abenteuer sind, wissen alle, die hier waren, und vor allem wir, die hier im alten Osten wohnen. Es können scharfe Kanten von mehrere Zentimetern frech herausschauen und wenn Du Deine Scanfunktion kurz abschaltest, kann es ziemlich sch..sse gehen.. Kann mich daran erinnern, als ich vor einiger Zeit in Lyon war, dort waren die Bürgersteige ein Traum, wollte mich fast hinlegen, weinen und sie streicheln, habe aber gelernt, dass die Steine in Berlin in den verdammten Brandenburger Sand verlegt werden und da drin kämpfen Baumwurzeln und anderes um den Platz und es geht wie es geht…

Heute wollte ich meine 10 000 Schritte abarbeiten und mein Let´s fly-Ferrari und ich  rollten in Richtung Hackescher Markt. Frau möchte ja in der Quarantäne auch etwas Konsumtion fürs Auge (und Geldbeutel) haben und schaute in einige Geschäfte hinein und entdeckte, dass wenn Du im Rollstuhl sitzt, kommst Du gar nicht da hinein. Wird ein sparsames Leben. Ich wuchtete meinen Rolltor rauf und runter – inzwischen mit Essenssachen beladen – und manchmal war es grenzwertig. Die jungen Mütter hatten auch ihr Tun mit den Kinderwagen.  Ein Glück dass so wenig Drillinge geboren werden..

Ich habe nie früher darüber nachgedacht, wie viele völlig unnötige Stufen eingebaut sind. Zum Beispiel hat der Architekt in unserem Hauseingang 3 kleine völlig unnötige Stufen eingebaut aber Stufe ist Stufe. Vielleicht hatte er Angst, dass das Haus ohne die 3 Stufen noch hässlicher werden würde, und damit hätte er sein ganzes Architektenleben leben müssen.. Architektenscham..

Oberes Bild: Sophie Herken
Unteres Bild: Einfach mal was Nettes..

Storhetsvansinn/ Größenwahn

Hej och hå, somliga har tydligen egna extra miljöresurser (eller skiter blankt i de allmänna).. Beställde 5 små munskydd och fick knata iväg till posten – vilket alltid och särskilt just nu är ett särskilt äventyr –  och hämta denna kartong, i vilken de 5 små fjuttiga munskydden seglade omkring och kände sig rätt så ensamma tror jag. Och det är ingen kartong, som man kan knöla ihop så där, för att inte fylla hela papperscontainern – nä, bästa kvalitet.. Ett litet kuvert hade kanske också räckt..

Nee wa? Einige haben scheinbar eigene Umweltkapazitäten (oder pfeift auf die allgemeinen)… Bestellte 5 kleine Atemmasken und durfte zur Post marschieren – was ja heutzutage und übrigens alle Tage immer wieder ein fragwürdiges Erlebnis ist – und diesen Karton holen, in welchem die 5 kleinen Atemmasken verloren und einsam herumschwammen. Und glaub mir, der Karton ist bester Qualität, nix was man einfach so klein machen kann, bevor man in entsorgt.. Ein kleiner normaler Umschlag hätte es vielleicht auch getan..

Cykelbana i Berlin.. Fahrradweg in Berlin..


Och vad ser vi här då? En cykelbana i Berlin. Inte bara det att de parkerar hela vägen på cykelbanan utan även i en rad utanför. Och vad händer då? Nix, niente, nada, inget.. Det är Berlin.. Frånsett att en stor gorilla närmade sig mig hotfullt för att jag fotat ” hans lastbil”. Man kan ju hoppas på att han någonstans i all testosteronet känner att det inte är schysst.. Men det kan ju vara mig skit detsamma – min cykelkarriär är ändå slut (var jag tvungen att lova doktorerna på sjukan..)

Und was sehen wir denn hier? Ein Fahrradweg in Berlin. Sie parken nicht nur den Fahrradweg komplett voll sondern auch sicherheitshalber in einer zweiten Reihe noch dazu. Und was passiert wohl dann in Berlin? Nix, niente, nada.. Das iss Berlin..

Ps. Das einzige was geschah war, dass ein möbelschrankgrosser Mann zu mir kam und mir drohte, weil och “seinen Laster” fotografiert habe. Vielleicht gibt es doch etwas schlechtes Gewissen in den vielen Testosteronen, aber kann ja mir egal sein – meine Fahrradkarriere ist abgeschlossen..(habe ich den Onkel Doktors in die Hand versprechen müssen).

Re-set av hjärnan? Reset des Gehirns?

Har alltid gillat att sitta och pilla med sudoko. Först trodde jag att det skulle vara bra för de långsamt sinande synapserna, men har hört att det är skit detsamma. Jag gör det i alla fall. Förut lyckades jag ibland med att få till en lösning på steg 3 – inte ofta men ändå – när jag kom hem från sjukhuset och IVA försökte jag igen och där var det tvärstopp. Steg 2? Bara om jag fuskar och kikar i facit och vem motstår den frestelsen och nu? Nu sitter jag blygsamt och löser med nöd och näppe steg 1 och är riktigt stolt om jag lyckas med det. Dags för en re-set av min arma hjärna och var kan jag beställa det, tack??

Reset in meinem Gehirn

Habe schon immer gerne Sudoko gemacht. Früher habe ich geglaubt, dass ich dem Kopf damit etwas Gutes tue, habe jetzt gelesen, dass es gegen Ga-ga-werden nicht hilft, aber hat dennoch Spaß gemacht. Früher gelang es mir – selten aber doch – Stufe 3 zu lösen. Aus dem Krankenhaus und der Intensivstation entlassen fing ich bescheiden mit Stufe 2 an (weiß wo mein Platz ist.. ) und stellte fest, dass es STOP war. Schaffte es zwar,  aber nur wenn ich schummelte und hinten in den Lösungen schaute. Und wer kann der Versuchung widerstehen? Und nun? Nun sitze ich bescheiden und löse mit Mühe Stufe 1 und bin richtig stolz, wenn mir das gelingt. Zeit für ein Reset für mein malträtiertes Gehirn? Ob das mal wieder was wird und bei wem kann ich das bitt´schön bestellen??

Beim Friseur – hos frissan

I

Ich habe es gewagt mein Corona Gefängnis kurz zu verlassen – ich bin zu meiner Lieblingsfriseurin marschiert und – man glaubt es kaum – habe einen kleinen Haarschnitt bekommen. Viel gewachsen ist ja seit Oktober, als sie meinen Kopf glatt rasierten, nicht –  vielleicht ein paar Zentimeter – aber diesen Wunderhänden gelingt es doch, etwas was so ein bisschen nach einer Frisur aussieht, zu zaubern. Ich war mal blond, jetzt iss nix mehr mit blond, aschmausgrau, wie es sich für eine ältere Dame gehört und die Sache mit den Strähnen, ich glaube, die lasse ich jetzt. Wer mit dem Rollator unterwegs ist braucht auch keine Strähnchen und habe genug Chemie auf meinem Kopp gehabt. Und mit den kurzen Haaren hat man/frau keinen Bad Hair Day mehr. Think positiv!

Jag vågade det Corona till trots– knatade iväg till min älsklingsfrisör och, om man tror det eller ej, har fått något som man kanske skulle kunna kalla ”frisyr”. Det är ju inte mycket, som har vuxit sen i oktober, när de skalade av allt håret, men dessa magiska händer hos min älsklingsfrissa lyckades med att fixa till det. En gång i tiden var jag lite blond, nu är det slut med det blonda, nu är det mera det rått-gråfärgade som gäller och för en äldre tant, som är ute och kör rollator, passar det kanske bättre. Behöver inga slingor längre, har haft nog med kemi på skallen under mitt liv. Och tänkt – med det korta håret har hen ingen Bad-Hair-Day.. Think positiv!

Lilliputland

Eftersom jag inte hade någon Corona-„utgång“ – och fortfarande inte har det, mina döttrar är stränga – beställde jag i ren förtvivlan balkonglådsinnehållet på nätet. Kan ju inte sitta och bliga på tomma blomlådor, när jag tydligen måste tillbringa sommaren på min balkong. Beställde hos en gubevars grevinna eller friherrinna von och af och tänkte – det låter seriöst. Snack! En del ville sig liksom inte alls och mina akvilejor? Inte visste jag att det fanns färdigvuxna akvilejor som är 2 cm höga? I mitt barndomsminne var det höga och vackra blommor, som majestätiskt  vajade i vinden och är man 2 cm hög så vajas det varken hit eller dit och min grannfru har också såna, säkert 50 cm höga, som vajar i sommarbrisen och som jag avundsjukt sneglar över på. Och mina? Måste ha med luppen för att hitta dem.. nä, nästa år – om jag lever då – blir det vanliga plantskolan. Och kom mig inte med TÅLAMOD – det har blivit bristvara i coronatiderna.. suck.. 2 pyttiga små centimetrar..

Zwergenland

Da ich keinen Corona-”Ausgang” hatte – und es immer noch nicht habe, meine Töchter sind streng – habe ich vor lauter Verzweiflung den Inhalt meiner Balkonkästen (wenn ich schon den Sommer auf Balkonien verbringen muss, müssen Blumen her!) online bestellt. Fand eine Gräfin oder Freifrau oder sowas seriöses und dachte, das muss doch sicher ok sein. Und nun? Einige Pflanzen wollte gar nicht aus der Erde kommen – vielleicht mochten sie meine Blumenkästen nicht, über Geschmack lässt sich ja nicht streiten –  und meine Akeleien – meine Kindheitsblumen, hohe, elegante Blumen die sanft im Wind hin und her wiegen? Meine Nachbarin hat auch solche – mindestens 50 cm hoch – und ich schiele immer ganz neidisch da rüber. Also meine Akeleien sind 2 cm hoch – ZWEI cm hoch und wenn man zwei cm hoch ist da iss nix mit Sommerwind und leichtes hin- und herwedeln… Muss die Lupe holen um sie überhaupt zu sehen und nee, wenn ich im nächsten Jahr noch lebe, dann geht es ab zum normalen popeligen Garten-Baumarkt. Und kommt mir nicht mit GEDULD – das ist bei mir in diesen Coronazeiten absolute Mangelware.. stöhn… 2 winzige cm..

Shame on me..

Hur blir man bara en sån där skitstövel, att gamla tanter nästan får hjärnblödning (ok, vet, inget jag skulle skämta om..). Gick min vanliga lilla soprunda och nu när lekplatserna har öppnat igen lönade det sig. Vädret var perfekt och gläder mig åt barnen, som verkligen njuter av att få busa och rusa runt.  Men vad ser jag? En ung hipster – bor nära hipstersmeten Berlin Mitte – med en hund! PÅ LEKPLATSEN!! BLÅLJUSET PÅ! Gallan rinner till och jag hojtar åt honom, att hunden ska stanna utanför. Ingen reaktion. Hunden rusar runt och tack och lov har den ännu inte lämnat en liten bajshög. Då hade kriget brytit ut – hoho.. Hipstern låtsas som intet. Jag går fram till honom och ber honom ta bort hunden. Antingen låtsas han inte höra eller han är stendöv. En ung mamma försöker ringa polisen – forget it my dear – och det blir som det alltid blir i Berlin. Saker förbjuds men ingen bryr sig och är man hipster generation X, Y eller Z eller vad det nu är, så skiter man i såna petitesser.  Jag gick fram till honom och frågade, hur man gör för att lyckas bli en sån skitstövel som han och  jag vet – blir en Ave Maria extra – jag önskade honom en saftig Covid-19. Vaffö gör di på detta sättet??. Och du, min kära hipster – det är din generation som står för min pension så hämnden är ljuv..

Shame on me..

Wie wird man nur so ein Ar…ch, so dass alte Tanten fast eine Gehirnblutung kriegen (ok, weiß, ich sollte darüber wirklich nicht scherzen..). Ging meine gewöhnliche kleine Müllrunde, das Wetter war perfekt och freute mich über alle Kinder, die endlich auf die Spielplätze dürfen. Aber was sehe ich? Ein junger Hipster – ich wohne nahe der Hipsterhölle Berlin Mitte – mit einem Hund! Auf dem Spielplatz! Alarm!!  Adrenalin steigt und ich rufe ihm zu, er möge bitte den Hund außerhalb des Spielplatzes ausführen. Bis jetzt hat der aller liebste Hipsterhund Gott sei Dank keinen Haufen hinterlassen. Oh, da hätte ich aber mit scharfer Munition geschossen! Der Hipster tut als hört und sieht er mich nicht – weiß, alte Tanten werden nicht gesehen, macht nichts (aber HA! Du mein reizender Hipster, Du musst für meine Rente zahlen, es rächt sich!).  Ich gehe zu ihm und bitte ihn den Hund zu entfernen. Entweder ist er taub oder er tut so. Eine junge Mutter regt sich auch auf und versucht die Polizei zu rufen – forget it my dear –  und es wird wie es in Berlin immer wird. Sachen werden verboten und kein Mensch kümmert sich darum und wenn man ein supercooler Hipster Generation X, Y oder Z oder was so gerade passt ist, ist es einem eh egal. Ich bin zu ihm gegangen und habe ihn gefragt, wie man es anstellt, so ein Arsc..ch zu werden und ich weiß und tue es gerne- es gibt ein Ave Maria extra – wünsche ihm covid-19 am Hals..

Foto: phyZick/fotolia

Ja, ja, früher war doch alles anders..

Nun, nach meinem neusten (hoffentlich letzten Unfall!) geht es auf- und abwärts. Aufwärts weil ich dennoch lebe (wir Schweden sind zähe Wikinger.. vielleicht helfen doch die Köttbullar von Ikea?) und weil es mir besser geht, abwärts weil die Oma-Zeit sich brutalst ankündigt. Mit dem Stock hat es angefangen. Habe mich ziemlich lange geziert ehe ich abends damit um die Häuser schlich. Aber dann..

war es Zeit für meinen Let´s fly (welcher Idiot erfindet solch bekloppte Namen für einen Rollator?? Mit dem Ding fliegt garantiert keiner..) da ich trotz Stock mich doch flach legte – diesmal konnte ich aber noch daran denken, dass ich den Kopf oben halten soll… Und nun bin ich Ober-Ober-Oma.. Ja, ja, ich weiß, ich soll dankbar sein – bin ich ja auch, – aber so in einem halben Jahr von relativ fit zu klapprigem Om´chen.. Seufz.. Aber vielleicht kann ich doch versuchen, mit dem Gerät etwas zu fliegen??

Förr var allt bättre..


Efter min senaste (hoppas sista) olycka går det uppåt och neråt. Uppåt för att jag lever och mår bättre, neråt för att pensionärslivet inte knackar utan vrålbankar på dörren. Det började med käppen. Med den smög jag ut runt kvarteret på kvällen men sedan.. var det dags för min Let´s fly (vilken djä..a idiot hittar på såna namn för en rollator? Med den flyger man garanterat inte..) eftersom jag lyckades landa på backen även med käppsupport – men pluspunkt: Hann tänka “håll upp huvudet, håll upp huvudet”. Och det här är nu verkligen pensionärslivet.. Ja, jag vet, jag ska vara tacksam och är det men att så där på ett halvår katapulteras till skranglig pangis från att ha varit relativ okey.. det är faktiskt lite tufft tycker jag.. Äsch, jag tar min Let´s fly och går ut och försöker flyga lite.. Det kanske funkar?

Nu jäklar

Har nu varit snäll och lydig och varit hemma hela – oändliga – tiden och inte ställt till elände med att som 70+-are vara utomhus. Promise! Idag släppte all moral och jag gick in på vår nyöppnade affär och bara detta att stå inför alla dessa härligheter och SJÄLV kunna välja och vraka.. Man lär sig att vara tacksam och oh, vad skönt det ibland är att vara olydig..

Ps. hade både handskar och munskydd och handsprit.

Ungehorsame 70+

Ich habe jetzt die ganze Zeit brav zu Hause gesessen und habe als 70+ kein Elend da draußen veranstaltet. Echt nicht.. Heute brach aber der Damm und ich musste unseren neuen Laden anschauen und als ich dann dort stand und alle Herrlichkeiten anschaute, die ich SELBST aussuchen konnte.. Frau lernt dankbar zu sein. Jetzt bin ich wieder brav zu Hause und hatte sowohl Mundschutz, Handschuhe und Desinfektionsmittel dabei. Ach ist es schön, mal ungehorsam zu sein..

Foto: unbenannt.png/fotolia

Att jämra sig på högsta nivån

som vi säger här på tyska. Liten rapport ur livet från en 70+are som vet att hon bara kostar staten pengar och som vet att triage betyder, ”tanten är 76, ut till höger..”. I princip har jag nu levt i social abstinens och karantän sen början av oktober när jag trillade och hade sönder huvudet = 7 månader! Är det kanske tillåtet då att gnälla lite, lite i alla fall?

Och ändå skäms jag lite över att jag klagar. Får otroligt mycket hjälp från mina käraste, det går verkligen ingen nöd på mig – när konsumtionssuget blir för stort finns det ju online-shops.. – och ändå gnisslar jag.  Ingen kär person har blivit drabbad, ingen kär har dött. Men jag ber också varje kväll för att Han Där Uppe ska skydda mina kära och nära. Och hitintills har det hjälpt, men erkänner att jag också gladeligen ger mig som utbyte om det kniper och om Han behöver fylla på där uppe. Känner hur letargin kryper in i mig och släpar mig från soffa till säng – och mer än 55 qm blir det inte, hur jag än försöker -, sen som dagens höjdpunkt tar jag mig – ibland –  ner framför plattan och gympar lite med Sofia på SVT (och det är verkligen inte krävande), sen kikar jag längtansfullt på klockan och ser att oh, vi kan snart starta kvällens program.

Med andra ord – jag har ingen alls anledning att klaga och jämra mig och ändå gnatar och känner hur motorn i min kropp går ner på lägsta varvantal och närmar sig STOPP. Från att ha haft ett för mig mycket rikt socialt liv ligger jag nu på mental is..  Jag gör gärna allt jag kan för att vi ska klara oss, men aldrig i livet hade jag kunnat ana, hur en social isolation känns. Är det kanske en förövning för hur det sen är att sitta och kika ut genom fönstret på ålderdomshemmet (fast nu heter sånt ju Senior Residence, låter tjusigare och är säkert tjusigare om du har nog med €€€€) och hoppas på att något barn eller barnbarn kommer förbi.
HALLÅ MITT SOCIALA LIV DÄR UTE –JAG SAKNAR DIG!!!!

Jammern auf hohem Niveau.

Aus dem Leben einer 70+-Oma, die dem Staat, der Rentenkasse, dem Gesundheitswesen nur Geld kostet und die bei der Triage hören wird “ Die Oma ist 76? Rechts raus..“. Im Prinzip lebe ich ja seit 7 Monaten seit meinem Unfall und meiner Kopfverletzung in sozialer Abstinenz und Quarantäne. Vielleicht habe ich deshalb eine NÖRGELBERECHTIGUNG?

Und dennoch schäme ich mich, weil ich jammere. Ich habe unglaublich viel Hilfe von wunderbaren Menschen und leide wirklich keine Not – wenn der Konsumhunger sich wieder meldet, gibt es ja online-shops – und dennoch klage ich. Meinen Liebsten geht es noch gut, keiner ist daran erkrankt oder oh weh, gestorben. Aber ich bete auch jeden Abend, dass Er Da Oben meine Liebsten in Ruhe lässt und biete mich gerne stattdessen an. Ich spüre wie die Lethargie mich einholt und schleppe mich von Bett zu Sofa – bei meinen 55 qm ist es ja auch keine olympische Leistung–und als Höhepunkt des Tages mache ich – manchmal –  etwas Gymnastik auf YouTube und dann schaue ich sehnsüchtig auf die Uhr und sehe, oh, bald fängt die Abendvorstellung im Fernsehen an.

Mit anderen Worten – ich habe überhaupt keinen Anlass zu klagen oder zu jammern aber ich spüre wie sich der Motor meines Körpers so langsam in Richtung Stand-by- und Stillstand-Modus bewegt. Ich möchte gerne alles tun was ich kann, um gegen Corona zu kämpfen und bleibe brav zu Hause, aber ich hatte mir niemals vorstellen können, wie sozial Isolation sich anfühlt. Von einem reichen sozialen Leben dann auf null… Ist das vielleicht eine Vorübung für das spätere Altersheim (oder Seniorenresidenz wie man es nun nennt, aber besser wird es dadurch nur wenn Du genügend €€€€ hat..). Dann sitzt Du auch nur am Fenster und hoffst, dass ein Kind oder Enkelkind vorbeikommt.
HALLÅ MEIN SOZIALES LEBEN DA DRAUSSEN – ICH VERMISSE DICH!

Nytt/ Neu!!

OBS! Sidan har ändrats lite. Eftersom Facebook hade bestämt sig för att jag är en ful person och inte får ta in några bidrag – och ändå iddes de inte ens svara, så jag vet fortfarande inte vad det var som de inte gillade (okey gillar mig inte heller nu för tiden, men ett svar hade varit kul..) har jag av en underbar ung kvinna fått hjälp att ändra det hela (hur i hela fridens namn skulle en gammal tant kunna fixa till detta??) och att lura Facebook lite. So here I am! Mina bidrag kommer nu in på både tyska och svenska PÅ EN SIDA och du hittar säkert den svenska texten lätt. Skulle du ha något problem så hör av dig (om jag kan hjälpa dig är en annan femma…) Ska nu börja dra mig upp ur Coronaletargin, som försätter mig i – som det känns – en evig dvala. Låt oss hoppas att det snart går över och att ni alla klarar er. Nya adressen är: www.nichts-fuer-feiglinge.de och ni leds automatiskt dit även om ni går in på den gamla svenska adressen. Väl mött igen!!

BITTE BEACHTEN! Die Seite wurde etwas verändert. Da Facebook beschlossen hatte, dass ich eine höchst verdächtige Person bin und mich nicht mehr lieb hatte und sich standhaft weigerte meine Beiträge zu veröffentlichen – mir aber nicht sagen konnte, warum ich in Ungnaden gefallen war (okay, ich mag mich auch nicht zur Zeit aber eine kleine klitzekleine Antwort wäre doch nett gewesen, oder?) hat eine reizende junge Dame (mein Gott, wie hätte ich alte Frau das jeeeeemals hingekriegt??) alles umgestellt. Es gibt jetzt nur EINE Seite. Auf dieser Seite kann man sowohl die schwedischen wie die deutschen Beiträge lesen. Ich hoffe, Ihr findet den Weg und wenn nicht, bitte melden (ob ich Euch dabei behilflich sein kann ist ja eine andere Sache…) Werde so langsam versuchen, mich aus der Corona-Lethargie hochzuziehen. Ich hoffe, es geht Euch allen gut und dass wir das alles irgendwie schaffen. Ab jetzt gibt es also nur eine Seite – www.nichts-fuer-feiglinge.de.

Bild: Sophie Herken